Farsan och jag I ur och skur så cyklade han till jobbet, året runt, sommar som vinter. Vattenflaskan var ofta utbytt mot en folköl som avnjöts när törsten föll på. Det var också han som gav mig min första kontakt med cykelmotionstävlingar; Glan runt, Södermanland runt, Vätternrundan... Många "rundor" blev det och i hallen hemma hängde diplomen samtidigt som plaketterna samlades i bokhyllan. Jag minns att han ett år försökte cykla runt Vättern med underarmen i gips och att frukosten på Stadshotellet i Motala till någon del, och till min stora förundran, var ett par råa ägg.
Några år senare skulle jag göra min debut tillsammans med farsan, han på en Monark och jag på en silvrig Motobeacane. Ett par kilometrar senare hade jag fått punka och fick följa det årets Södermanland runt från familjens V4.
När jag senare i mer vuxen ålder återupptog cyklingen och snacket kom att handla om Vätternrundan så sa jag lagom obstinat: att 10 timmar är inga problem. Hålla 30 på asfalt det gör jag med mtb:n, så med racer är det en barnlek. Kanske inte ordagrant med betydelse var klar: jag är en bättre cyklist än vad du var. Vi hade inte alltid den bästa relationen farsan och jag och att slå honom på fingrarna skulle ju vara skönt.
Förra året så var det så dags, 30 mil. Så här i efter hand kan man nog säga att farsgubben skrattade gott åt mig där han sitter på ett moln? Tyvärr gick han bort något år tidigare i sviterna efter en elak cancer, men jag tror även att han, om han kan fixar lite medvind åt mig nästa fredag, när jag åter vänder cykeln mot Jönköping.
Som sagt, vi var inte alltid bästa vänner, men du fick mig intresserad av cykling och när jag nu själv är farsa hoppas jag att jag kan visa grabben hur kul cykling kan vara. Om inte i tävling- och motinsform, så än bara att sladda i grus...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar